God dag, kära Nybrobor!
Vattnet under min bro fortsätter ner mot Badhusparken, och så vidare ut i Linneasjön. Jag gillar Bolanders bäck, för att den binder samman min hemstad så väl. Från Fagerslätt till Qvarnaslät. Det är också de geografiska utposterna i mitt liv. Folk jag känner längtar långt bort, till Kalmar och Mönsterås och sånt. Jag tycker Svartbäcksmåla är i fjärran. Skidbacken ”Bananen” är mitt vinteräventyr. Hoppas den finns kvar.
Under somrarna var det vid Linneasjön vi höll till, när jag var ung. Där lärde jag mig simma och tog mitt enda simmärke mellan bryggorna som utgjorde simstadion. Kanske inte en anläggning i olympisk klass. Men vattnet var gult som en av ringarna på den olympiska flaggan i alla fall.
I kiosken till kallbadhuset köpte vi godis och isglass. Minns att mitt livs första dubbelpinne cola-isglass kom därifrån. Och strax intill lite plats för solbadande och en omklädningspaviljong.
Samma sommar som första colaisglassen var jag förälskad. Hon hette Helen och var ett år yngre. Blond med fräknar. Leende.
Kvinnor har jag alltid varit rädd för, så avstånd var säkraste kärleken. Så länge man inte fått ett nej lever ju drömmen. Helen vågade hoppa från både bryggor och hopptornet. Simmade smidigt och vant. Jag såg på. Varje dag, cola-is-sommaren, cyklade jag till Linneasjön. Ett par gånger i veckan var Helen där. Två dagar av sju räckte som lycka hos en ung pojk.
Omklädningsbyggnaden var gammal och gisten. Trät var torkat och nära att spricka. Och knaggarna gick att pilla lite på. En vass nagel, eller scoutdolken, så blev det hål.
Andra pojkars intresse för flickor höll sig inte på samma avstånd som mitt. Deras lustar var mera otämjda. Bland mina kamrater var det sport att försöka smyga fram till damernas och kika in genom ett kvisthål. Djärvheten blev till en självklar rättighet, förklarad med tydlig Nybroitisk logik:
– A, va fanken. Det är hål på herrarnas också.
En dag tog det hus i helsike. Från min filt hörde jag skrik från damernas. Och flyende steg på baksidan. Jag reste mig, sprang bort mot damernas för att se vad som hänt, och mötte Helen.
– Idiot! Jävla äckel.
Det var de enda ord hon sa till mig. Den sommaren. Och någonsin. Aldrig fick jag chansen att förklara min oskuld. Ännu mindre min kärlek. I hennes värld var jag ögat i hålet.
Nu är jag en trogen person. Någon annan kvinna än Helen har jag aldrig drömt om. Hennes blonda hår och fräknar har jag sett, inom mig, tusentals kvällar innan sömnen kommit.
Helen flyttade till Halmstad efter skolan. För ett par månader sedan dog hennes far. Jag såg annonsen i tidningen och begravningsdatum. Det ökade spänningen i livet. Trots 45 års avstånd till vårt senaste möte rodnade jag. I förväntan.
Dagarna kring begravningen var jag beredd. Då såg jag henne plötsligt. Det blonda i håret var nyansen gråare. Fräknarna var borta och leendet aningen stelare. Men ingen tvekan. Det var Helen.
Hon kom med sin familj från Torget i rask promenad. Med sällskapet mitt på bron tog jag det planerade steget, ut i hennes väg. Helen stannade till. Tittade. Så vek hon ut vid sidan om mig, samtidigt som ett: Förlåt!
Medan Helen försvann bortåt Sveaplan var jag lycklig igen. Hon sa faktiskt förlåt. Förlåt! Efter alla dessa år erkände hon att det blev fel, där vid Linneasjön.
Om allt är förlåtet kan vi börja om igen, hon och jag. Vi har kontakt.
Så tittar jag ner över räcket. Bolanders bäck berättar, på naturens tydliga sätt: Kärlek kan vara evig. Som vattnet i en bäck. Ibland känns det uttorkat, men lita på kärleken. Allt återvänder och snart flödar den igen. Och du är nära att försvinna i de härliga virvlarna.
Tack, kloka bäck.
Så är det bara, ska ja sä´da!
Brovakten
