Den riktiga stora lyckan hittas lättast i det lilla!

Goddag Nybroiter!

Det är onsdag och höstsol. Lite kallare än vad vi är vana vid, men vackert, så oerhört vackert. Gänget var samlat vid bron över Bolanders bäck. Stämningen riktigt god, mandelkubbarna extra sockriga och hjärnorna laddade med energi. Världen stod öppen för vårt problemlösargäng.

KungshallsKajsa tuggade ut det sista av en kubb, slickade sockret ur mungipan och tog till orda:

-Jag är så oerhört lycklig att jag är vaccinerad och inte blivit sjuk. Så jag skulle vilja fira att livet är på väg tillbaka. Riktigt stort vill jag fira. Men mamma sa alltid “lagom är bäst”. Särskilt när jag ville ta en karamell till eller den sista pannkakan.

-Din mamma hade nästan rätt, men bara nästan. Det var ParadisPelle som fundersamt lade sig i Kajsas fundering. Det är ”lite som är bäst”. Tänk efter allihop. Luta huvudena bakåt i tre minuter, koncentrera er på en punkt i himlen och leta efter ett riktigt lyckligt minne ur era liv.

Vi gjorde som vi var ombedda. Säkert såg det konstigt ut med fyra personer som alla stod tysta och tittade rakt upp. En liten tant, Elsa från Hornsgatan, blev så nyfiken att hon också ställde sig och glodde. Men efter en minut muttrade hon ”tokstollar” och gick ner mot Torget.

-Nå, frågade Pelle, vilka minnen kom fram?

-Läsk, sa Lars i Idehult. Jag och min syster var så lyckliga när vi fick en läsk. Det var som en hel procedur. Först fick vi gå tillsammans till affären med en slant i handen. Där valde vi mycket omsorgsfullt vilken sort vi skulle ha. Sockerdricka var klassikern då. Lite tråkig, men god. Champis och Pommac var säkra kort, men kändes lite mera för vuxna än för oss barn. Hallon var en stor favorit. Loranga var god apelsinläsk. Den som hette Fruktsoda fattade vi aldrig var den innehöll, men blev klart godkänd ändå. Trocadero var ännu mera mystisk, men ett kul namn. Någonstans där i barndomen kom en andra apelsinläsk, Zingo.

-Hur valde ni då, frågade Kajsa.

-Vi stod på knä och kollade vilken flaska som hade läsk högst upp i halsen. Det kändes som man fick mer för pengarna, även om det bara var en liten sutt extra. Flera år senare fick vi veta att det var skillnader på flaskglasets tjocklek som gjorde att läsken gick längre upp i halsen. Vätskan var alltid exakt 33 centiliter. I vilket fall, min syster och jag valde läsk efter hur mycket det såg ut att vara. Sedan gick vi hem med den, och flaskan ställdes andäktigt i kylen.

-Så kom tillfället när den skulle drickas. Två glas ställdes fram och vi hällde mycket försiktigt upp läsken. Glasen bredvid varandra, våra huvuden tätt ihop med ögonen i samma höjd som läskytan i glasen. Det sista av den åtråvärda drycken hälldes ytterst omsorgsfullt, glas för glas, droppe för droppe, till dess att det var slut och exakt lika. Jag tror att ordet millimeterrättvisa uppfanns av min syster och mig.

-Det fanns ingen större lycka än att få dela på en läsk. Och det hände bara vid riktigt viktiga tillfällen. Jul, påsk, födelsedagar, semesterresor. Aldrig annars. Men sedan förstördes den lyckan fullständigt.

-Hur då, undrade jag.

-Tokiga marknadsförare! De stal vår lycka och förvandlade läsk till vanlig vardag! Allt började med att de inte kunde låta bli Zingo. Det skulle experimenteras med smaker. Alla visste ju att Zingo var apelsin. Vad gjorde de? En Zingo med chokladsmak! Och så var respekten för barns läsk-lycka borta för alltid. Dessutom var läsken äcklig! Marknadsförarna började ändå hitta på nya smaker, importera okända frukter, typ passionsfrukt och sådant. Och plötsligt gick läsk från lyx för barn till vulgär massvara. Vi började köpa läsk i back, skitbilligt om man handlade annat för 200 kronor. Folk kånkade glas ut och in i affären och hade alltid en back läsk hemma. 

-Sedan uppfann man gigant-flaskorna. Det var inga små hopp i storlek. Man gick från 33 centiliter till en och en halv eller två liter! Jättemycket läsk och jättelite lycka! För tänk efter, vad gillade vi barn bäst. Kittlandet i näsan när läsken bubblade upp eller den utspända magen när den fyllts med alldeles för mycket läsk? 

-Fattar ni nu, lyckan ligger i det lilla!

Alla stod tysta en stund. Vi hade samma sorts minnen men inte förstått det så. 

-Tänk, jag en nästan likadan upplevelse, sa ParadisPelle. Fast det handlar om byxor. När vi växte upp och blev tonåringar trodde vi att lyckan satt i kläderna. Särskilt i jeans. Jag själv var ju lite ”förläst”, som ni säkert minns, och brydde mig inte så mycket. Garbardinbyxor funkade bra på bibblan. Men ni andra pratade ständigt jeans. Levis, Lee eller de fantastiska Gul och blå som bara såldes i en affär i Stockholm. Här blandande sig marknadsförarna också in. Jeans blev livsstil, gav framgång på det motsatta krönet och man blev snygg och självsäker. Så skrev de i annonserna. Och priserna steg. Era jeans i blåtyg var plötsligt mycket dyrare än mina garbardin med pressveck. Idag är vi klokare, skiter i modet och köper de få som sitter bäst över baken eller lyckas gömma magen. 

-Men de stackars ungdomarna plågas fortfarande av marknadsförarnas märkliga idéer. Först skulle byxorna inte se nya ut längre, utan ”stentvättas”. Och priserna steg. Sedan skulle de ha spruckit över lår och knän så de bara hängde i trådar. Då höjde de priset 20 procent till. 

-Om min mamma sett sådana byxor på mig hade hon slängt dem direkt, eller känt sig skamsen om hon råkat lämna dem till Emmaus. Vi var en fattig familj, men jag var glad att mina föräldrar alltid satte rena snygga kläder på mig, även om det var byxor i garbardin. Det var lycka för mig när jag växte upp. Många andra ungdomar jagade lyckokänslan förgäves iklädd nya trasiga jeans. Så visst håller jag med, lyckan är det lilla, det blir fel när man tar i för mycket.

KungshallsKajsa var härnäst. Och faktiskt, hon stod och rodnade! Sådant händer inte varje decennium.

-Ni vet, Algate-backen. Jag gick alltid den på väg ner på stan. Där kunde man se på långt håll vem som kom emot dig på samma trottoar. Och en dag såg jag honom. Mannen, den vackre, fantastiske. Nä, inte du Brovaktarskrälle. Du hade kanske haft en chans om du fattat nåt om flickor. Nä, jag menar min hemlige älskling Tommy! Vi spanade in varandra på 50 meters håll och när vi kom närmare tänkte jag att något måste hända. Jag bara måste få röra vid honom. Känna lite av hans varma hud. Han var klädd i t-shirt. En vit Fruit of the Loom. Helt rätt då, säkert köpt på Grattes.

-Precis när vi möttes låtsades jag snubbla till och föll mot honom. Hans bara arm mötte min hastigt, hans ena hand fångade min handled. ”Oj, gick det bra” sa han. Och jag ville egentligen säga ”tror du måste hjälpa mig hem och blåsa och pussa på det onda” (mamma gjorde så) men ur munnen kom bara ”jadå, inga problem”. ”Så bra” sa han och gick vidare.

-Efter den dagen sågs vi bara på då och då, eller om jag ska vara ärlig, jag kollade efter honom i skolan på avstånd. Inget mera. Men i flera år efter det minns jag exakt hur det kändes när våra armar möttes och hans hand grep, stabilt men kärleksfullt mjukt, om min handled. En liten liten beröring som gjorde mig oerhört lycklig. Så jag skriver under till 100 procent på det ni säger: den stora lyckan finns i det lilla.

-De senaste åren, innan covid och allt det, har folk börjat kramas så förbaskat i stället för att handhälsa. Säkert nåt som börjat i Stockholm och sedan spritt sig. Jodå, det är skönt att få röra varandra, men krama allt och alla, det är inflation!  Det förstör mer än det ger. Jag minns min Tommy från Algate -backen för att vår beröring var liten, men fantastisk.

-Du då, Brovaktarskrälle! Vad tänker du på.

-Att ni har rätt, att ni är så kloka. Jag var faktiskt ute och spanade lite på Tjejkvällen häromveckan. Inte vid bron, trängsel får mig att tappa koncentrationen. Utan jag tog lite rundor på tvärgatorna. Fabriksgatan. Garvare Nyberg. Stationsgatan. Magasinsgatan. Och längs Torget och Storgatan såg jag massor av lyckliga ansikten. Kvinnor, tjejer i alla åldrar. De njöt för att någon tänkt särskilt på dem, för att de fick ha kul på det bästa sättet. Tillsammans. 

-Det kändes som alla ville fira sin vaccination och att smittan är på väg bort genom att göra det på en plats man älskar: Nybro. Som människor alltid gjort i historien samlades man glada på gator och torg och manifesterade att kampen vunnits tillsammans. Många har troget handlat i sina lokala, säkra butiker och förstått att överlever gör man bäst ihop.

-Att man väljer att fira sin seger över smittan just i Nybros centrum ska kommunen vara väldigt stolta över. Den kärlek som tjejerna gett sitt Nybro tycker jag kommunen ska möta genom att pryda sina gator extra till advent, jul och nyår. Det kostar så lite med granris, röda band och kanske något extra mys på lyktstolparna. Men framför allt är det en viktig signal, en gest som säger till Nybroborna: tack för att ni tycker om vårt Nybro. Vi älskar er också! 

-Precis det vill man ju höra från sin kommun. En varm hälsning i rätt ögonblick är det lilla som blir det stora. För känner ni någon som inte vill ha det mysigt när vintermörkret närmar sig? I sitt hem, på sina gator och torg och i sitt hjärta!

Så ä dä ska ja sä’da!

Brovakten