Goddag Nybroiter!
Knappt hade första höstlövet sakta kommit glidande i bäckens vatten förrän ångest och rädsla slog till! Dags att säga hej då till mitt en gång så trygga broräcke och söka ett lugnare ställe. Svartgöl kanske? Eller Linneasjön?
-Vad har hänt? Lars i Idehult såg min oro och frågade snällt. ParadisPelle och KungshallsKajsa ägnade sig i stället åt påsen med mandelkubb. Mina nervösa skakningar hade lyckats göra dem till mera smulor än annars.
-Två saker är jag mer rädd för än något annat i världen. Tyvärr, säger jag, för egentligen gillar jag båda. Men kombinationen har alltid gjort mig nervös.
-Vad, berätta för oss, vi är dina kompisar, sa Lars i Idehult.
-Det är kvinnor. Och dansband. Kolla nu vad NybroExtra gjort. De ordnar Tjejkväll igen, och de toppar det med att ställa ett dansband på Torget. Kan det bli värre? Båda mina rädslor på en gång! Jag måste överge min post och fly!
Nu blandar ParadisPelle sig i diskussionen.
-Det här måste redas ut. Någonstans i din ungdom har du blivit skrämd. Vi är dina bästa vänner, öppna ditt hjärta för oss. Seså, berätta nu. Vi ska inte skratta, kanske inte i alla fall.
Så jag började berätta.
-Allt började i skolan. Pojkar var busiga eller retfulla eller skitbra i idrott, så kändes det. Själv var jag mest tyst, omöjlig i alla sporter, född med två vänsterhänder och en tumme mitt i handen på båda. Så jag försökte vara med tjejerna. Men de var ju så smarta! Alltid hade de läst sina läxor, kunde allt, hade bäst betyg. Självsäkra. Och samtidigt så fantastiskt söta, tyckte jag. Alla!
-När vi blev lite äldre, och jag märkte att flickorna nyfiket tittade efter pojkar, gissa vilka de valde? Idrottskillarna, de busiga, de som ryckte dem i håret eller som kändes lite farliga. De killarna var populärast! Såna som jag, töntarna, såg aldrig tjejerna efter. Jag fick längta efter en flickvän i min ensamhet och ”fråga chans” var det aldrig tal om. Skulle aldrig våga. Man kan säga att allt utvecklades till en rädsla för allt som hade med flickor att göra.
Men dansen då, frågade Lars i Idehult. Hur blev den farlig?
-På ett sätt hade det också att göra med tjejerna. Aldrig ett ögonblick funderade jag på att börja dansa, när jag var ung. Men så kom det en grej från kommunens Fritidskontor. Den förträfflige Berth Lönn drog igång något som hette Våga stuffa. Nybros ungdomar skulle lära sig att dansa. Och ni vet hur det är i Nybro, här ställer man upp. Alla var med, varenda kotte bland oss unga.
-Jag minns, sa Lars. Man fick en t-shirt. Hade den i flera år innan den började krympa över magen.
Jag fortsatte min berättelse:
-Redan när jag läste affischen på skolans anslagstavla kom svetten i handflatorna. Och på några onämnbara ställen till. Jag ville absolut inte vara med, men kände mig tvungen. Alla skulle ju dit. Bästa sättet att gömma sig och vara anonym i Nybro är ju att flyta med.
-Efter flera nästan sömnlösa nätter kom så dagen för Våga stuffa. Kristallen i Folkets Hus fylldes. Vi fick stå i led, pojkar på en sida, flickor på den andra. Inte så farligt, tänkte jag. Dansa med tio meters avstånd kändes rätt så säkert.
-Men så. Plötsligt hade vi övat stegen nog, tyckte ledaren. Vi skulle paras ihop. Det enda jag tänkte på var min kroppsodör och mina ständigt svettiga handflator. Flera dagars nervositet, sömnlöshet och ångest gjorde att hela jag luktade kvarglömd gymnastikpåse. De glansiga handflatorna kunde inte längre hålla i en blyertspenna, ännu mindre knäppa en knapp. Nu skulle de hålla i en tjej!
-Jag minns inte vilken flicka jag ställdes framför, hela mitt inre var i en slags tumult. Men jag vet vad som hände. Trots att jag mycket försiktigt försökte fatta tag i flickan på det sätt ledaren lärt ut så gick det helt fel. Vänster hand missade hennes hand, gled längs armen och över axeln. Höger hand däremot, som skulle hållas lätt över ryggen, gled i samma rörelse ned över ryggen på hennes klännings blanka tyg och hamnade mitt på stjärten. I stället för att starta dansen i en regelrätt elegant stil, på armlängds avstånd och med rakryggad respekt, stod jag plötsligt och kramade flickan. Hårt! Med näsa och mun in i håret vid hennes hals och höger hand i ett bastant grepp mot hennes stjärt. Katastrof, värsta möjliga utfall. Väntade bara på en välförtjänt örfil.
-Så jag gjorde det enda logiska. Släppte taget, mumlade ”behöver kissa” och rusade in på toaletten. Sen smög jag hem och har sedan dess absolut inte vågat röra varken dans eller tjejer. Fast jag egentligen gillar båda fenomenen så låser det sig bara. Förbaskade NybroExtra som fyller stan med både tjejer och dansmusik! Förstår de inte? Precis vad som helst kan ju hända när danslystna kvinnor samlas! Därför lämnar jag min post den kvällen och ställer mig vid en annan bro.
-Fick du någonsin veta vem tjejen du skulle dansa med är, frågade ParadisPelle.
-Nä, höll mig borta från skolan i 14 dagar, skyllde på påssjuka. Sen var det mesta glömt.
-Nja, jag har inte glömt. Rösten var Kajsas. Det var mig du skulle dansa med! Jag minns dig verkligen. Tyckte du var den coolaste killen i stan när du vågade börja dansen med en hård kram. Även tjejer har drömmar, vet du, och handen på stjärten kändes faktiskt både spännande och jättebra. Trodde jag var tre sekunder från mitt livs första kyss, så bara stack du. Tänkte först hämta dig på toan men blev stoppad av en vaktmästare. Fick dansa med töntige hockeyspelaren Kenneth i stället.
-Oj, tänkte jag tyst. Kan det vara så? Att tjejer är lika intresserade av att att krama och pussa killar som vi är av dem? Varför har ingen sagt det? Inte ett ljud på ett helt liv. Så egentligen borde jag inte vara rädd för varken kvinnor eller dansmusik. Kan livet vara så fint och okomplicerat? Får nog tänka lite försiktigt på det.
Så ä dä ska ja sä’da,
Brovakten
