Månadens NybroExtra är på väg ut i brevlådorna. Fullmatad med massor av kul och positiv läsning. Så här lagom till seriestarten i division ett har vi sökt efter orsaken till att en hockeykultur föddes just här i Nybro. Läs samtalen med olika personer i och kring Nybros hockey, då som nu, i tidningen. Samtalet med Larsa Karlsson kan ni även läsa nedan.
Det är 60-tal och A-laget spelar den ena mer spännande drabbningen än den andra. I Victoriahallen är det fullt. Varje match! Pojkhockeyspelarna står på läktaren och följer spelet. I detalj. Det finns bara ett samtalsämne. Hockey!
I jakten på den äkta Nybroitiska hockeykulturen har vi hamnat hemma hos Lars Karlsson i Hanemåla. Säg Larsa så vet alla. Knappt har vi börjat bläddra bland alla minnen hur det var att vara ung och älska hockey, så råkar jag nämna att jag satte små kryss för varje mål i ett särskilt litet matchprogram man alltid bar med sig. Då rusar Larsa och hämtar en pärm med plastfickor, och i den ligger exakt ett sådant program. Fast Larsa satte inte kryss, han drog streck. Men intresset var detsamma. Man följde allt.
-Den tiden var nog väldigt viktig för den hockeykultur som fortfarande lever idag, tror Larsa.
Och vi minns tillsammans hur drömmar och förväntningar också levde där på ståplatsläktaren bland pojkarna (det fanns bara det då). Ok, flickorna var också i ishallen. Alla gillade hockey. Var man vid kassa köpte man korv. Annars kanske en luffare (bröd med mos) eller ännu vanligare bröd med senap i.
För Larsa gick det bra. Han är en viktig del av hockeyhistorien i Nybro. Först fostrad av de legendariska ledarna Sven Ahlstrand och Seved Bladh. I en tid då Evald Carlsson ledde föreningen och också var visionär för hela hockeyns utveckling i Sverige. Och i kulturen fanns att man fick chansen om man var bra. Det utvecklade också Juniorlaget som spelade slutspel i junior-SM tre gånger, trea ett år.
-Egentligen började jag med fotboll, och så lite orientering. Men så småningom blev det hockey. Från 12-årsåldern i skolhockeyn, så till juniorlaget
När kände du att du blev riktigt bra?
-Tränaren Harry Granberg gjorde en rejäl chansning. Troligen var truppen lite tunn, så han lät tre juniorer bilda kedja i A-laget. Steffan Andersson, Sven-Åke Rudby och Larsa Karlsson. Snabbt döpte media dem till Kycklingkedjan.
Troligen var förväntan inte så stor, men det blev tvärt om. Kycklingkedjan lekte på isen och var hockey-Sveriges stora överraskningar de åren. Harry chansning, om det var det, blev en jättesuccé. En av de största i lokal idrottshistoria.
Hur blev det för er ungdomar?
-Folk pratade hockey precis överallt, och kom fram på stan och ville kommentera.
Kycklingkedjan levde två säsonger. Sedan gick Rudby till Färjestad och Steffan ”Tetta” Andersson till Södertälje.
Men Steffan är tillbaka i stan sedan länge och ingår i supportergruppen Vikingarna. För det är ju så det är när man är en del av en kultur. Man älskar att hjälpa till. Och ofta går minnena till Kycklingkedjan.
Lars ser lite stolt ut, och har ju all anledning. Då, när han spelande, var halva laget egna produkter. Nu är det ingen. Men kulturen har en annan påverkan.
-Spelare kommer tillbaka för att de älskar publikstödet här. Och Kim är en bra ordförande. Jag tycker vi är mogna att gå upp.
Tjejhockey, dags för det?
Absolut, jag är väldigt positiv. Vi har ju redan en landslagsspelare med Nybrorötter, Lisa Johansson. En fin förebild.
Bosse Svensson
