Goddag Nybroiter!
Värmen och solen är nästan tillbaka! Sköna maj är nära. Och efter allt påtvingat hemarbete är nu gänget tillbaka vid Bolanders bäck. Jag, ParadisPelle, KungshallsKajsa och så Lars i Idehult så klart. Den här onsdagen var han sen. Vi andra hade redan termoskaffet upphällt och ett bett i mandelkubben när han kom struttande från Hornsgatan. Glad, visslande.
-Vi är tillbaka! Äntligen. Jag visste det. Elitserien är bara en tidsfråga.
Vi förstod att han pratade hockey. Han gör gärna det. Och den här säsongen har lokala hockeylaget gjort riktigt bra ifrån sig.
-Mina vänner, jag får tillbaka känslorna från 60-talet. Ska jag berätta hur man bygger upp ett oerhört framgångsrikt hockeylag?
Vi hade alla hört berättelsen många gånger. Men glöden var intensivare nu. Och Lars är en rolig berättare när han är på bra humör.
Här är vad Lars sa:
-Allt började i början av 60-talet. Ett gäng riktiga Nybroiter trodde på hockeyn. De visste vad som behövdes. Vet ni vad det var?
Vi ruskade på våra huvud, trots att vi hört svaret hundra gånger.
-En ishall, så de byggde den. En av landets första. Och bra nyförvärv. Så man åkte till Norrland och lockade. Särskilt tIll lilla Laisvall där det var kris och arbetslöshet.
-Men vet ni, jag har tänkt och tänkt. Vad var det egentligen som grundlade Nybro som en hockeystad? Förutom hall och värvningar är det en tredje, helt avgörande sak. Entusiastiska och självuppoffrande ledare!
-För ni som inte var med på sextiotalet, ni ska veta hur det var. Alla var del av hockeyfebern och ville spela. Ok, det fanns ingen hockey för tjejer, vilket så klart var dumt, men i princip alla grabbar var med.
-Tror ni att mammor och pappor skjutsade sina barn till träningar och matcher? Icke då. Man cyklade själv! Med de stor säck på ryggen, kallad för ”hockeytrunken”. Fylld med skridskor, axelskydd, byxor, suspensoar, ja allt.
-Suspensoar, sa Kajsa frågande. Vad är det?
-Snoppa-skydd då, sa Lars.
-Haha, och då skulle alla grabbar förstås ha storlek XL? Ja se pojkar!
-Inget att skoja om. En hård puck där under magen är nästan värre än att halka av cykeltramporna och hamna på stången i en stenig nedförsbacke. Två timmar i fosterställning är normalt efter en sådan händelse.
Det blev tyst en stund när vi alla försökte tänka oss in i situationen.
-Hur som helst, nästan alla grabbar spelade hockey. Och mitt i detta vimmel av unga hockeyentusiaster stod två av Nybro hockeys största idrottsledare genom tiderna. Sven Ahlstrand och Seved Bladh. Men järnhand, men rättvist, höll de ordning i omklädningsrum och spelscheman. Samt delade ut tröjor. Röda eller blå. (det fanns några äldre randiga i en stickad modell också som ingen ville ha, de gick till de som kom försent)
-Sven och Seved är mitt livs stora förebilder, jag har förstått det nu på äldre dagar. Utan att någonsin tröttas ledde de ungdomar fram till idrottsliga framgångar, så att A-laget kunde fyllas på med de lokala talangerna. Men framför allt, att lusten till hockeyn aldrig dog. Vi som fick spela då, vi följde också vårt lag genom de stora åren i 60-talets högsta serie. Vi lärde oss älska segrar och genomlida förluster. Det är vi som, genom våra vuxna år, troget fortsatt titta på hockey i vår ishall.
-Utan hjältar som Sven Ahlstrand och Seved Bladh hade pojkishockeyn i Nybro aldrig varit vad den var, öppen och inbjudande. Bokstavligen en plats för alla, med eller utan talang. Det är tack vare dem som Nybros hockey, alla år som gått sedan 60-talet och i med och i motgång, haft bättre publiksiffror än de flesta! Delaktighet ger resultat! Kultur skapas! Vi fick vara med, och då släpper man inte taget om man är från Nybro.
-Det är genom en utmärkt ungdomsverksamhet när vi var unga som vår kärlek till hockeylaget tål nästan allt, inklusive Corona och sådan skit. För erkänn, visst har ni längtat efter att gå och se hockey i år?
Vi nickade. Se Nybrohockey från läktarplats hade varit som en dröm! Särskilt i år, nu när en ny storhetstid är nära.
-Och, sa Lars som en slutkläm, därför kan aldrig en bra ungdomsledare hyllas nog! Nybros hockeykultur grundades av tre fenomen: en tidig ishall, ett smart lag toppat med härliga profiler men framför allt en ungdomsverksamhet för precis alla, ledd av Sven och Seved! Vi som var med då, vi längtar ständigt tillbaka till vårt hockeytempel och vårt lag.
-Ge oss ett par år, bara, så spelar vi i Elitserien igen. Heja Nyyyyyyyyybroooo!
Sjungande försvann Lars ner mot Grönvägen. Han skulle nog ner och krama ishallen.
När mötet var slut, mandelkubbarna ätna och kaffet uppsurplat stod jag ensam kvar. Och tänkte på Sven och Seved. För även jag spelade hockey, hade trunk på ryggen och cyklade till träningarna. Utan talang och framgång fick de mig ändå att älska en idrott och ha kul tillsammans!
Vad hände med det utmärkta förslaget att namnge Nybros broar? Borde inte dessa hjältar fått ge namn till något viktigt i Nybro. Som ett par broar, till exempel. Kanske de i Badhusparken eller Joelskogen som vi passerar på väg till nästa hockeymatch. Då när virusen väl är borta och Nybro ska hejas ända upp i eliten! Där på bron kan vi stanna till, smeka med fingrarna över en liten mässingsskylt med Svens eller Seveds namn. Och knacka på räcket.
För ni vet väl, knacka på ett broräcke för tur med sig? Kolla det nån gång!
Så ä dä ska ja sä’da!
Brovakten
