Goddag Nybroiter!
Jag har fått ett mejl! Ett alldeles äkta elektriskt brev rakt ner i min telefon. Och, vackra men oroande tanke, det kommer från en kvinna. En kvinna! Hon heter Eva och har en fråga:
”Hej Brovakten, har du egentligen någon som helst utbildning och i så fall vilken?”
Jag visade mejlet för ParadisPelle, en erkänt klok och beläst man.
-Du har klart något på gång med Eva. Det är en ifrågasättande ton i mejlet. Så brukar det låta i en relation efter sex-sju år. Jag tror Eva är intresserad av dig. Ge henne ett detaljerat och ärligt svar.
Så, här är svaret. Jag skriver i tidningen, knapparna på telefonen är så förbaskat små.
Hej Eva.
På Paradisskolans högstadium skulle man välja till gymnasiet. Och då ingick det ett besök hos någon som kallades yrkesvalslärare.
-Hej, vad vill du bli?
-Vet inte?
-Vad tycker du är roligt då?
Jag satt tyst och tänkte länge.
-Det är roligt att titta på gubbar som arbetar i gropar. De som lägger ner rör eller ledningar. Kan kolla i timmar på dem. Särskilt Televerkare. De har med sig små tält och verkar ha det så mysigt.
-Är du lite tekniskt lagd? Gillar du kroppsarbete?
-Nä, det är bara roligt att titta på andra som jobbar. Kan man bli det?
Yrkesvalsläraren såg uppgiven ut och hade en ny fråga:
-Tycker du om att träffa folk?
Jag blev tyst igen. Och troligen högröd i ansiktet. Kunde han verkligen känna till det där med Karin för några år sedan? Saken var den att jag hade varit i Desemålaskogen med min nya Morakniv. En timmes arbete, och jag hade tillverkat en pilbåge och tre pilar. Ett bra snöre från en bakelsekartong (Oscar Johanssons konditori) hittade jag i morsans låda i köket. Bågen var klar. Dags att provskjuta ute på gården.
På granngården lekte Karin, henne var jag lite förtjust i. Fast jag skulle aldrig våga säga det direkt. I stället ville jag visa min manlighet genom att skjuta med bågen. Riktigt långt och kraftfullt. Sånt faller en kvinna för hade jag läst i en bok från bibblan, Ivanhoe.
Först ett provskott medan Karin stod framåtböjd och samlade ihop sitt hopprep. Men, stor olycka! Pilen gick snett. Den träffade lilla söta Karin prick mitt på stjärten!
Karin blev arg, ledsen, förbannad och rädd. Allt på en gång. Hon tittade på mig och min pilbåge medan tårarna sprutade. Och så sprang hon in till sin mamma.
Två minuter senare såg jag mamman resolut komma ut från sin port och gå över till vår. Och ytterligare en mycket kort stund därefter kom två arga mammor ut och gormskällde på mig.
-Är du helt slut i huvet, unge, sa mamma. Jag har aldrig skämts så i hela mitt liv. Måste vi flytta för din skull?
-Du går aldrig nära min Karin igen, sa hennes mamma. Och hytte med näven.
På andra sidan staketet stod Karin tillsammans med kvarterets andra flickor. De kollade ett blåmärke på höger skinka och sa högt hur otäcka de tyckte alla pojkar var. Särskilt jag.
Från den dagen blev jag livrädd för kvinnor i alla åldrar och bestämde mig snabbt. Ett ensamt liv var nog det som passade mig bäst. Det sitter i än.
Allt dessa minnen rann genom huvudet medan Paradisskolans yrkesvalslärare tittade på mig.
-Nä, sa jag. Absolut inte träffa människor. Tvärt om! Jag vill göra något ensamt. Typ skriva. Eller titta på när andra jobbar. Finns det någon gymnasielinje för det?
-Vi gör så här, du får söka till tvåårig social linje. Den är perfekt för alla som inte bestämt sig för något yrke ännu.
-Vad kan man bli då, undrade jag.
-Allt, sa yrkesvalsläraren, och försökte låta entusiastisk. Så tittade han ner i sina papper och mumlade tyst för sig själv:
-Eller inget.
Så kom det sig att jag började på den nästan nya Åkrahällskolans tvååriga sociala linje.
Trevlig skola, även om det var långt att cykla varje dag. I klassen gick nästan bara tjejer. Min rädsla satt i, så jag höll mig mest undan. Tyst, försiktig och väldigt okysst.
Efter drygt ett år var det dags för nytt besök hos en yrkesvalslärare, fast nu hette det SYO-konsulent. Jag upprepade mina intressen. Helst jobba ensam, tid för att skriva och för att stå och titta på omgivningen.
-Låter som fyrvaktare, sa SYO-konsulenten och så skickades jag till Högskolan i Norrköping, där Sjöfartsverket ligger.
Med tungt sinne lämnade jag Nybro och såg framför mig ett liv ute till havs, ensam med ett hav och en horisont. Mamma grät men Karin och hennes mamma såg nöjda ut när jag hasade min väska ner till stationen.
På plats i Norrköping mötte jag 10 andra män som likande mig. Enstöriga. Men de var alla uppfödda på sjön eller i kustkommuner. Jag, som alltså skulle bli fyrvaktare, hade två resor med Kalmarsundsfärjan som enda erfarenhet av havet.
Då plötsligt, en lapp på skolans anslagstavla:
10 veckors kurs för dig som vill bli Brovakt!
Jag och två till sökte. En Göteborgare som vill ta över broöppningen på Hisingsbron och en Stockholmare som trodde att Djurgårdsbron strax skulle bli ledig.
Själv drömde jag om broarna vid Svartegöl. Mata änder är ju också en samhällsinsats.
Hemma igen efter utbildningsveckorna tänkte jag: det gäller att ligga på, jag var välutbildad och Nybro behövde absolut en Brovakt. Trots att vi inte hade någon öppningsbar bro. Det var uppenbarligen ledigt vid Bolanders bäck! Finaste stället – Nybros födelseplats. Räcket såg så inbjudande ut. Jag provlutade mig. Och i det ögonblicket var det klart. Min plats i livet var precis där. Nybro hade fått sin Brovakt!
Så, snälla Eva, lev trygg, för jag tar hand om dig och vår stad. Och har slutat använda pilbåge.
Så ä dä, ska ja sä’ da!
Brovakten
Välkommen att nå eller följa mig på
E-post: brovakten.bolandersback@gmail.com
Facebook: Brovakten Bolanders Bäck
Instagram: brovakten
