Goddag, Nybrobor!
En av mina gamla klasskamrater från Fagerslätten, Anki, kom fram till mig häromdagen.
– Du ser trött och svettig ut, nästan som när du spelade sjuk och ville slippa matteprovet i sexan. Hur är det med dig egentligen? Vårförkylning?
– Nädå, sa jag. Det är vårsådden. Den blir bara mer och mer omfattande för varje år. Men nu är jag nästan klar.
Anki tittade på mig och såg frågande ut i sina annars snälla ögon.
– Vårsådd? Du har en liten balkonglåda bara, knappt en meter lång. Det kan väl inte vara så jobbigt.
Med Anki är det något särskilt. En gång gav hon mig en puss bland stenbumlingarna i skogen vid Svartegöl. På kinden, men jag minns det än. Så Anki är en kvinna man inte ljuger för.
– Nja, jag ska erkänna en sak. Jag sår gökblommor!
– Aha, du menar det vi i Nybro kallar gökabyxor. Stockholmare säger visst gullvivor.
– Nej, jag sår riktiga gökblommor.
Och där vid räcket på bron över Bolanders bäck började jag berätta ett av mitt livs stora hemligheter.
– Du vet, nu på våren kommer göken och lägger sina ägg i andra fåglars bon. Fosterfåglarna får ta hand om nykomlingen och föda upp, samtidigt som göken själv sitter och gökar i både öster och väster.
– Koko-ar heter det. Eller gal. Tänk på att du har damsällskap, sa Anki.
– Vi läste ju om det i skolan, kommer du ihåg planscherna om gökens liv på Fagerslättsskolan? Den fågeln har intresserat mig hela mitt liv. Och en vårdag för sju-åtta år sedan, när jag stod här vid bron i solskenet, kom jag på det. Jag skulle själv göra som göken!
Anki såg mig i ögonen och sa:
– Vilken märklig historia, men jag förstår inte. Nu gör vi så här. Vi tar en fika nere på Priems, får du berätta precis allt i lugn och ro.
Det blev lyxfika med smörgås, Anki betalade och snart var min historia igång igen.
– Det är ju så spännande att se växter komma upp, från frö till färdig blomma. Och det har alltid varit en liten sorg i mig att jag inte haft större balkong eller egen trädgård. Då kom jag ihåg när vi har unga pojkar och brukade smyga in i trädgårdar på sensommaren och palla äpplen. Jättespännande! Dödstyst tog vi oss över staket, hukande över gräsmattor och så sträckte vi oss upp och tog ett par fina äpplen. Inte så mycket för fruktens skull som för adrenalinet. Det var helt enkelt kul.
– Så du började palla igen som vuxen, sa Anki och såg lite förfärad ut.
– Nej, tvärt om. Jag började ta mig in i trädgårdar på vårarna för att så blommor. Precis som göken, men med blomfrö i stället för ägg. Det är minst lika spännande och nervöst.
– Berätta mer, sa Anki och i ren upphetsning bet hon i min smörgås.
– Ok, det har utvecklats år efter år. Men så här går det till. Jag har ägnat kvällar och helger åt långa promenader runt i Nybros villaområden. Där letar jag efter fina blomland i soliga lägen. Och så måste de vara synliga från trottoaren. Nästa steg är att skaffa rätt blomfrön. Mina favoriter är solrosor. Billiga i inköp, mycket resultat. Men krasse är också bra. Ärtväxter blir höga, prydnadspumpor är kul. Men nästan allt funkar, viktigast är att de gror bra. Jag lägger några hundra varje år på fröer.
– Och så stoppar du fröerna i folks postlådor, eller? Anki levde med i berättelsen.
– Nej, så gör inte en riktigt blomstergök. När man sett ut de perfekta blomrabatterna då tassar man in helt tyst på kvällen, med fröpåsar och en liten spade gömda i jackfickan. Bäst är kvällen innan ett regn, vattning är svårt att smyga med. Och så sår man, gör i ordning och sticker. I Myrdalen, villorna vid Grönvägen, Idehult, Madesjö med flera. Allt fler trädgårdar för varje år.
– Men folk upptäcker väl att det kommer fel blommor?
– Väldigt sällan, faktiskt. I köksträdgårdar sätter folk små lappar vid sina rädisor, gurkor eller sallad. I blomland har man sämre koll. Jag har utvecklat en strategi under åren. Om man sår noga, i snygga rader, eller väldigt exakta avstånd, då tror folk att de själva har lyckats med sådden. Fröer som kommer upp snyggt och fint rensas sällan bort, medan de ojämna och utspridda nästan alltid kastas. Och väldigt få ser på ett nyuppkommet frö vad det är för sort. Jag har utvecklat planteringen av mina gökblommor till nästan fulländning.
– Vad gör du sedan, under sommaren och hösten?
– Då tar jag långpromenader och tittar på mina rabatter. Ibland, när folk är ute och jobbar i sina trädgårdar så saktar jag in och lyssnar. Ofta hör jag folk kommentera ”så fina våra rabatter är i år” eller ”det är mysigt när alla fröer kommer upp”. Och så rensar de å vattnar och göder mina frön, som perfekta fosterföräldrar. Då blir man glad. På sensommaren är mitt liv som bäst, allt blommar och jag ser resultatet. Då är kommentarerna i trädgårdarna också mycket roligare. ”sådde du verkligen solrosor, de är ju jättestora” eller ”vi tar en bild bland blommorna och lägger på Facebook”.
– Är det lagligt att göra så, sa Anki viskande och såg sig om.
– Jag ser det som att jag betalar tillbaka för alla äpplen jag pallade som ung. Det är väl inte olagligt att göra rätt för sig. Och jag tror att folk blir lyckliga när de ser att det blommar i trädgården.
– Vet du, det tror jag också. Här i kommunen hjälper vi varandra. Du är en äkta Nybrohjälte! Gökblommor är det bästa jag hört på många år. Borde spridas i hela landet. Du måste få kommunalt stipendium och gratis fröer.
Så sa Anki och lutade sig framåt. Så fick jag en puss på kinden. Det kändes precis lika gott som då, för 52 år sedan vid Svartegöl. Hon ska få en blomma i höst. En från min egen sådd. Nypallad.
Så ä dä, ska ja sä da!
Brovakten
