Goddag Nybrobor!
Det var september i vid bron och vårt gäng hade hamnat i en mindre höstdepression. Vid vanliga onsdagsmötet hängde alla bara över räcket. Lars i Idehult var blek, Kungshalls-Kajsa ovanligt tyst och jag själv anpassade mig till den gemensamma känslan.
Då kom Paradis-Pelle småspringande över torget med en bullpåse i handen.
-Kanelbullens dag! Den 4 oktober. Jag har redan börjat träna!
Hans entusiasm mötte inget gensvar hos oss andra. En redigt tung nybroitisk höstkänsla är inget man trollar bort med socker och glatt humör.
-Kanelbullar, sa Lars i Idehult vresigt. Nej tack. Det stämmer inte alls med ett sunt sinnelag. Inte sant, Brovakten?
-Tror inte det, sa jag. Vi i Nybro borde hitta ett bakverk som är närmare vårt Nybroitiska DNA. Ett fikabröd som smälter samman med våra fantastiska egenskaper.
Kajsa hade vaknat till av diskussionen och fått tillbaka bettet i repliken.
-Ja, för söt som socker har du aldrig lyckats bli och riktigt på kanelen har du inte vatt sedan backfesten på Åkrahäll i juni 1973.
Jag tog mod till mig.
-Vi möts i morron igen. Då kommer jag med förslag på nått nybakat som passar oss riktiga Nybroiter.
Sagt och gjort, jag plitade och tänkte. Nästa dag möttes vi igen. Alla tre kamraterna stod lutade mot broräcket. Själv placerade jag mig tre meter ut på bron, klar att som en folktalare läsa upp min motivation. Så här lät den:
-Egentligen har vi bara ett val, samma som Ljungdahlsarbetarna hade på den gamla tiden när jag växte upp. Varje dag kom man med en kaffevagn, har mor berättat, och alla kunde välja mellan en bulle eller en mandelkubb.
-Det är MANDELKUBBEN som symboliserar det bästa med att bo i Nybro!
I den sockrade kanelbullen bor något vagt och fegt. Den som väljer bullen tror att livet bara är en enkel vandring, från den ena söta bullen efter den andra.
Den som är uppfostrad att möta motgång och jävlighet med ständigt ny energi tar en mandelkubb. När hjärnan protesterar och vill spotta ut så står en god Nybroit ändå kvar med orubbad min. Fastän kakan växer i munnen och inget kaffe i världen räcker att skölja ner tuggorna, så fullföljer vi det vi tagit på oss.
För så är vi Nybrobor. Vi förväntar oss inte varma sommarvindar och milsvid havsutsikt för att njuta av livet. Lite tallbarrsdoft, en pizza med kebab och billigare parkering än i Kalmar räcker för att skapa ett uns lycka. Vi nöjer oss med det lilla. Som bara några få poäng i fotbollen och sparsam framgång i hockeyn. Vi som är rediga nybroiter stretar på ändå, och gläds åt det som gör livet praktiskt och enkelt. Som att huvuddelen av mandelkubben ändå inte gick i bitar vid första bettet, att det bittra i smaken faktiskt tar bort tankarna på alla kliande myggbett, och att smulorna på tröjan eller ned i urringningen ganska lätt kan ruskas bort.
Vi Nybrobor är det hårda virkets folk. Vi räds inga motgångar för att nå våra mål. Vi är realistiska i våra förväntningar men också envisa som få. Vi biter i våra torra mandelkubbar, och tror ändå på att vi alla i Nybro har någon fin gemensam upplevelse i vår framtid . Precis det är symboliken i mandelkubbens pärlsocker, de små kornen på toppen. De är där för att, i bästa fall, ge så mycket sötma att det kompenserar och ger återhämtning efter den tuffa smakupplevelsen från resten av kakan.
Den som väljer kanelbullen är en lättjefull individ som tror att sötma och ljuva kryddor ligger jämnt ringlat på sin livsstig, som tror att vi föds med silverskedar i munnen och att livet ständigt har bara lyckliga soliga dagar. Bullen är bara en stunds lättuggad sötma i munnen, utan uns av livsfilosofi eller djupa funderingar. Ett sätt att lura sig själv att livet än nåt annat än det är.
Nej, sådan är inte Nybrobon. Vi än mandelkubbens folk, med gener härdade i glas, trä och hårda dagars slit. Vi tar gärna en bitter smak i munnen, men biter ihop och låter aldrig bitterheten puttra ut genom munnen i tråkigt sinne eller onda ord. Vi är öppna och välkomnande, och vill inget hellre än att alla andra människor ska se det fina i vår kommun, flytta hit och lära sig njuta mandelkubben. Den ädlaste av kakor.
Så avslutade jag mitt lila tal.
Folk hade samlats runtomkring. Rödkindade och upplivade tog de en spontan applåd. Lars i Idehult sträckte upp handen och sa: Jag är för!
-Så får det bli, vi är mandelkubbens folk, sa Kungshalls-Kajsa och slog sin breda näve i broräcket, kraftfullt som ett beslut i kommunfullmäktige. Inget kan bli mera bestämt än så! Paradis-Pelle såg fortfarande lite förvirrad ut, och viskade:
-Vad ska jag nu göra med mina kanelbullar?
-Ge dom till änderna, sa jag.
-Har försökt. De vill heller inte ha dem, ligger bara still och glor.
Nån gång ska vi berätta för Pelle att änderna i bäcken vid bron är konstgjorda. Men inte i år. Den smådystra höstkänslan är borta. Energin är tillbaka. Nu ska vi göra som en riktiga Nybrobor, ut och hamstra mandelkubbar!
Så ä dä, ska ja sä´da!
Brovakten
