Goddag Nybrobor!
Äntligen. Detta är en lyckans dag.
Jag tittar bort mot Torget och badar i minnen. Det tog många år, men äntligen gick det. Jag har lärt mig vissla i en biobiljett!
Tre biografer fanns inne i Nybro. Folkan, Röda kvarn och Royal. Den senare låg vid Torget och körde matinéföreställningar mest varje helg. Vi unga samlades utanför biografen i god tid innan det magiska tre-slaget. För att knuffas lite, berätta för varandra vad vi förväntade av filmen, och ruska i järngrinden innan dörrarna öppnades.
Filmerna var fantastiska. Alltid. En Kalle Anka-föreställning var högtidsstunden. Errol Flynn som pirat var inte dumt. Västernfilmer säkra kort. En och en annan gång handlade filmerna om hästar och lite kärlek, men det fick gå. För viktigast var alltid ceremonierna runt en matiné. Samma varje söndag.
Det började med att man kom i god tid, för att stå så långt fram att man kunde ruska i gallret. Och glatt ropa ut till kompisarna när biovaktmästaren närmade sig inifrån.
Därefter rusade man in och ställde sig i nästa kö, den vid biokassan. Där inköptes biljett (kostade 1,25 på min tid) och så godis. Alltid Ako-kola. Choklad eller mint. Om man tiggt till sig 1,50 av mamma hade man 25 öre över till kola, och för det fick man en försvarlig hög.
Nästa steg: biovaktmästaren som stod i dörren i en röd kavaj. Han nöp av en del av biljetten på ett elegant sätt, genom att trä fingrarna över och liksom saxa bort den lilla kontrollremsan. Så in i salongen. Kompisar ihop, man höll plats för varandra. Killar för sig, tjejer för sig. Och alltid så långt fram som möjligt.
-Smäck är bäst, klart man ska sitta på smäck.
Och ”smäck” var första raderna, så bioduken fyllde hela synfältet.
I takt med att kolorna nådde munnen så skulle man göra något med papperen. De rullades ihop i handen och blev till små projektiler. När någon tjej tittade bort kastade man snabbt och snärtigt kolapapperet så det träffade. På kinden eller i nacken eller så. Varför vet jag inte. Det liksom ingick i ett biobesök att göra så, om man var grabb.
Så höll man på halvtimmen innan bion började. Men tjejerna hade ett försvarsvapen. Slugt som fanken och väldigt effektivt. Det räckte att man blev ertappad som kastare och någon tjej högt sa ”kärlek börjar med kast”, så kröp man ner i stolen och såg oförstående och extra oskyldig ut.
Att öppet erkänna sitt intresse för det motsatta könet i en biosalong, när man var 11-12 år, var riktigt farligt. För alla grabbar visste att man borde hålla sig borta. Tjejer spred, enligt mycket säkra rykten, något som kallades ”tjejbaciller”. Fick man sådana på sig kunde man förlora förmågan att cykla på bakhjulet, sladda och tävla i längdspottning.
Biobiljetten förbereddes i väntan på filmens start. Ett veck på mitten. Och därefter veks respektive sida ytterligare en gång, så att det bildades liksom ett M. Nere i springan nöps ett litet hål, och sedan var den klar: biobiljettvisslan. Tanken var att man skulle blåsa ner i vecket, och genom det lilla hålet skapades en klar visselsignal.
Detta var en svår konst. Blåsa i grässtrån är rena barnleken jämfört att bli mästare på biobiljett. Visslandet var en matinés absolut viktigaste ceremoni. Riktiga grabbar väsnades högt och ljudligt när ljuset sakta släcktes. Att sätta fingrarna i munnen och få till en hög signal var inte tillåtet. Det var biobiljett som gällde. Punkt slut.
Själv fick jag aldrig till någon ton i mina biobiljetter. Stukad av tjejen som ropat ”kärlek börjar med kast” satt jag långt ner i stolen och förberedde i stället nästa bioceremoni.
Kolapapperen som var över (och det var fortfarande många) kunde man kasta uppåt så att de passerade ljusstrålen från projektorn. På Royal och Röda kvarn var det ganska lätt. Så de första 15 minuterna av filmen följde man handlingen väldigt sporadiskt. I stället sökte man tillfällen när ljusstrålen var extra ljus, och kastade kolapapperet uppåt i en båge. Och snabbt hade man skapat en liten eldfluga som flimrade i någon sekund.
Hade man riktig tur landade sedan det hopknycklade papperet i huvudet på en söt och snäll tjej. Och när hon vände sig kunde man nyttja biomörkret att kika lite på henne, fastän man låtsades Pluto och Långben var roligare. För visst var man intresserad av tjejer. Men bara lite. Det var ju det där med bacillerna.
Sedan detta sextiotal, som är så tydligt i minnet, har jag övat och övat. Varje liten pappersbit under min livsresa har vikts till ett M, nypts ett hål i och blåsts igenom.
Så idag, i ett kvitto från Willys, fick jag till det! Det blev en tydlig och vacker signal. Änderna i Bolanders bäck tittade upp, liksom grattande. Tonen letade sig över Torget, bort mot den plats där Royal en gång låg. Bion med sina bastanta järngrindar.
Check på den! Nu kan jag vissla i en biobiljett! Lyckan är total. Nästan. För genast är det dags för nästa steg. Jag köper några Ako-kola, knycklar samman papperen och kastar snärtigt på förbipasserande trevliga damer. OK, försiktigt, diskret och bakifrån. Men jag är stor nu! När någon märker det, och kanske ropar ”Kärlek börjar med kast” så ska jag stå upp stolt som en man, och svara: Jajamen!
Så ä dä, ska ja sä´da!
Brovakten
