God dag, Nybrobor!
Isen släpper sitt grepp och vattnet porlar friskare under min bro. Gräsänderna simmar omkring, kärleksfullt kvackande. Hannarna är vackert mångfärgade och honorna verkar gilla all den uppvaktning de får.Det är inte utan att man, stående helt själv vid broräcket, känner avundsjuka. Fåglarna ser lyckliga ut i sin parsamhet.
Själv lever jag ensam. Någon fågellikt glad, vacker och kuttrande kvinna kom aldrig in i mitt liv.
För visst har jag försökt. Ett tag var jag mycket ”ute i svängen”. Danspalatset Kristallen i Folkets Hus var min hemmaplan, och där var jag varje lördag under dess storhetstid. Alla de rätta dansorkestrarna var där. Streaplers, Thorleifs, Tonix, Lasse Stefanz, ja alla. Ibland dök de nybroitiska banden upp. Kennys, till exempel. Och inte minst mina favoriter. Nonnes!
Någon dansare av rang var jag aldrig.
-Var snäll och hjälpsam mot flickorna, det kommer du att komma långt på, sa alltid mamma. Så jag lydde, skötte mig, var nykter och tidigt på plats. OK, bli onykter på Kristallen var inte lätt. I barerna sålde man lättöl eller läsk. Men många gick ut och drack undangömt brännvin med jämna mellanrum. Stoppat i en snödriva eller bakom framdäcket på nån bild.
Men som sagt, jag var nykter och alltid först på plats.
-Hej, vad bra att du är här, brukade flickorna säga. Kan du hålla min handväska?
Jag var snäll och sa ja. Och så gick tjejerna och dansade. Ofta med varandra tidigt på kvällen. Efterhand kom flera tjejer fram till mig.
-Oj, va bra. Håller du min handväska också?
En timme in i kvällen dansades det intensivt på hela dansgolvet. En ny succékväll var på gång. Tuffa och snygga grabbar bjöd upp flickor. Två danser i taget, snabba eller långsamma. Flickorna var lyckliga. I varje fall såg de väldigt glada ut när de kom fram till mig, den nyktre killen som blygt stod där i hörnet med ett tiotal handväskor över armarna. Som en levande läderbeklädd julgran.
-Hej, så snäll du är, hörde jag ofta. Får jag min väska ett ögonblick? Behöver ett läppstift och en Tulo.
Jag lydde mammas råd, var artig och ordentlig. Väntade ut alla danser och toalettbesök. Hoppades att det skulle väga tyngre i en flickas hjärta är tjusiga buggare med lock i pannan.
Jo, det hände att jag fick en puss på kinden. Sånt levde man länge på.
-Tack, du är underbar, hörde jag ofta. Vad skulle jag göra utan dig?
Men ändå, i tre timmar fick jag ofta stå där med handväskorna. Visst, lite fastlåst blev man. Kunde ju liksom inte lämna dyrgriparna på golvet och bara gå. Då skulle säkert det sista chansen till ett flickehjärta tvärsäkert försvinna. En riktig man sviker inte, en vakt lämnar inte sin post.
Efter tolv, med knappa timmen kvar, brukade tjänstgöringen som väskvakt förändra karaktär. Då tog kvällen en ny vändning och dansandet blev mera planerat och strukturerat. Det var dags för damernas, och kvällens chanser till en relation skulle bekräftas. Inte sällan kom tjejerna med kappor och halsdukar i högsta hugg, uthämtade för att slippa köa i garderoben.
-Kan bli snabba ryck, vet du. Har du detta i beredskap? Kanske behöva sticka lite snabbt.
Så brukade de säga. Och rätt som det var tog kvällen slut. Bandet slutade sista låten, något långsamt och lite klistrigt. Och så gick de iväg, flickorna, hand i hand med en svettig buggpartner. Med väskan och kappan jag vaktat i andra handen.
Så rullade de på, lördagarna i min ungdom. Danskonsten, som mamma försökt lära mig i köket, fick jag aldrig tillämpa. Kände mig mera som en anställd på Kristallen, ett säkrare och mera serviceinriktat alternativ till väskhyllorna utanför damtoaletten.
Sigge och Oscar på Folkets Hus var mina hjältar. De som bokade alla häftiga dansorkestrar, Jobbet som jag egentligen ville ha. För Flamingo var coola, Vikingarna stora men Nonnes var bäst. Så var det.
Mamma undrade så klart om jag inte skulle komma hem med en trevlig liten flickvän någon gång. Jag berättade att jag satsade på långa vägen till hjärtat, den via snällhet och hjälpsamhet. För snygghet och rappa buggsteg försvinner med åren. En viktig sanning för oss som aldrig haft varken utseende eller dansskicklighet.
-Din tid kommer, sa mamma. Många flickor har gått hem med fel kille. Snällhet slår allt. De vet att du är att lita på. Snart flockas de runt dig.
Nu tänker jag tillbaka på ungdomen, i min ensamhet vid broräcket. Efter tiden som väskvakt blev jag brovakt. Och jag vet att mamma alltid hade rätt. Någon finns också för en snäll väskvakt. Det är kanske denna vår som en av flickorna från Kristallen, vackert åldrad, kommer fram till mig vid broräcket. Hon ger mig säkert en puss på kinden och säger.
-Jag har tänkt på dig så länge. Ska vi mata änderna tillsammans, du och jag?
Så ä dä, ska ja sä´da!
Brovakten
