Goddag Nybrobor!
Äntligen tillbaka på jobbet efter ledighet över helgerna. Men allt började med med en katastrof! OK, självförvållad, men ändå en total chock.Jag placerade mig i min vanliga utsiktsställning, lutad med armarna mot broräcket. Det var då jag upptäckte. Armarna räckte inte fram. Magen hade blivit för stor!
Själv är jag ingen stor ätare av julbord före eller under julen. Min specialitet är att slå till efter. Mellandagsrea i mitt lilla enmanshushåll är att köpa julmat med härligt julklappsröda prisetiketter. Särskilt skinka och julmust. Och 2017 började på det allra underbaraste sätt. Julmust för fantasipriser och skinka för 19.90 kilot. Så stora glas och tjocka skivor dagligen och stundligen har varit mitt sätt att överleva snöstormar ovh arbetsfria dagar.
Men det är nåt konstigt med naturen. De sex-sju kilo skinka jag satt i mig har förvandlats, trots att de från början växte på baken av en gris, till en mage på en brovakt! Kanske med hjälp av julmusten har jag vuxit till. Med över 10 kilo.
Första tanken på vågen var: så lång och ståtlig jag blivit. Allt tydde på det. Viktökning, samtidigt som det blev längre och längre till golvet när skorna skulle knytas. Nu vet jag, chockad första dan på jobbet. Det var rundare jag är.
Uppgiven och lite ledsen försökte jag hitta en ny jobbställning vid broräcket. Men allt kändes helt fel. Inget slår att stå lutad över räcket och spana bort mot trapporna.
Då kom Kungshalls-Kajsa förbi. Hänsyn och respekt är inte hennes grej, så hon utbrast:
-Det var den tjockaste gubbajävel jag nånsin sett. Har Joel-slingan gått sönder?
-Jag har förätit mig på julskinka och must, viskade jag. Kan inte jobba. Det blir sjukkassan!
Kajsa hånskrattade
-Kan du tugga så kan du träna! Jag ska fixa motionsprogram till dig. Vi börjar med det bästa: Hompe-metoden!
Och så beskrev hon, med oväntat varma ord för att komma från Kajsa, gamle raggarkungen i Nybro, Hompe.
-Han kanske inte var vältränad, den fine Hompe, men vi ska använda hans runda. Raggarrundan! Har du bra skor?
Jag nekade. Träningsutrustning har aldrig funnits i min garderob.
-Inga problem, jag har lite fynd från kvarglömt-garderoben i Sporthallen. Du har nog 43. Blir svårt att hitta sockiplast till dig. Får bli klassiska blåa gymnastikskor. Du vet de med tunn sula.
Nog minns jag mina blåa gympaskor från tidigt 60-tal. Innan de modsiga vita basketskorna tog över, de man skrev antingen Tages eller Hep Stars på. Men nu blev jag allvarligt rädd.
-Jag kommer att slå ihjäl mig. Det är is på gatorna.
-Är du dum på riktigt? Vi sätter på broddar!
Och så blev det. Nästa dag var Kajsa på plats vid Bolanders bäck med broddar och skor. Och så körde hon iväg mig på första rundan.
-En gång i timmen ska du runt. Så håller vi på till magen får rum mellan dig och broräcket!
Nu protesterade jag igen.
-Men jag kan inte vara borta från jobbet så mycket. Vad ska folk säga?
-Jag håller ordning åt dig. Och om någon frågar säger jag att du är på möte på kommunen. Vet man väl hur länge sådana tar.
Så sedan tisdagen efter trettonhelgen gör jag åtta av Hompes raggarrundor om dagen, raskt gående i mina blå gymnastikskor med broddar. Den klassiska rundan. Sveaplan till Garvare Nybergs gata, förbi Stationen, ned mot Tunneln, upp vid Badhusparken, över järnvägsövergången, in framför Folkets hus och Priems, och så Storgatan ner till torget och bron.
Fast tyvärr utan tjusig amerikansk raggarbil.
Nu är det slutet av januari, magen är betydligt mindre och äntligen kunde jag i går eftermiddag återta mig naturliga ställning. Lutande och hängande med armarna på broräcket.
Jag är nog skyldig både Kajsa och Hompe ett tack, metoden fungerade. Bara en sak, jag blir svettig på jobbet. Det är inte vanligt i brovaktar-branschen.
Fast Kajsa gav mig årets finaste komplimang i tisdags eftermiddag, när hon såg svettpärlorna runt mössan.
- En redig karl är den som behöver duscha efter jobbet, inte på morronen före!
Hon är förbaskat trevlig, Kajsa. Sekundvis.
Så ä dä, ska ja sä´da!
Brovakten
