God dag, kära Nybrobor!
Dagarna blir kortare, mörkret är över oss. Vid min bro är det färre som stannar för att prata. De flesta verkar längta hem. Där man har värmen, ljusen och sin hjärtevän. TV-n!Ingen i Nybro älskar TV lika mycket som Paradis-Pelle. Han inte bara tittar, han lever sig in. Fullständigt, i precis allt. Pelle beskriver, analyserar och i sin fantasi gör han egna program. Alla handlar om Nybro. Om han fått bestämma hade ett stort TV-produktionsbolag legat granne med honom, vid Göljemålagatan. Men nu blev det inte så. Saker är svårare utanför storstäderna.
Ändå hindrar inget Pelle att leva sitt liv helt i symbios med TV. Och bara SVT. Reklam är inte hans grej. Pelle ser varje avbrott som ett hot mot hans totala upplevelse.
Det gör att jag och vi andra vid bron aldrig behöver en TV-tablå för att planera tittandet. Pelles enda samtalsämne är TV och han bestämmer alltid TV-tittandet åt andra. Så här kan det låta:
-Ikväll är det GW Persson igen. Han har varit krasslig ett tag, och då blir han lite tjurig. Men jag tror han är i toppform i kväll. Glasögonen i håret och blicken i kulisserna, som alltid. I SVT så klart. Kanal 1vid nio.
-Och lyssna här, jag har funderat ut ett historiskt inslag som borde vara med Veckans brott. Om Svarta Damen i Badhusparken. Stor grej på 60-talet, alla var rädda. För lite klassiska Nybrobrott i TV!
Så håller han på, Paradis-Pelle. Tycker att alla program borde ha sin lilla portion Nybroinnehåll för att vara fulländade. Idag var han extra exalterad när han kom på sin dagliga hängstund vid broräcket.
-Såg du Historieätarna? Vet du vad man borde göra? Ett helt program med stora ögonblicken i Nybros mathistoria. Jag har skrivit ett manus. Vill du höra?
När Pelle frågar är det inte en fråga. Jag ställde mig lite bekvämare vid räcket.
Pelle beskriver programmet med breda gester och livlig röst. Han hade en bunt manuslappar med sig:
-Vi börjar med tryckknapparna! På Domusrestaurangen vid Grönvägen hade de en tavla med tryckknappar vid sidan om en matsedel med sådana där vita plastbokstäver, som man satte i tygspringor. Ett tryck på Köttbullar, och så rullade en lite blå kula i en ränna fram till kocken i köket, och han slängde ihop köttbullarna. Och när man kom fram till den lilla luckan med sin bricka så öppnade kocken och sa: Ska du ha köttbullar, eller? Här! (det är ”varsågod” på Nybroitiska). Jag tror Per-Mats bar vid Sveaplan också hade tryckknappar. I varje fall tygtavla med springor. Tryckknappar var sin tids högteknologi och en stunds spänning i matkön. Tänk om fel kula rullade ner, och man tvingades äta leverstuvning i stället!
– Minns ni när hockeyn var som störst i slutet av 60-talet. Ishallen var alltid full och hockeykorven var lika viktig som pucken. I periodpausen rusade många för att handla. Men i Historieätarna från Nybro tar vi upp en ännu viktigare ishalls-matkändis. Hockeykorven utan korv! För 25 öre fick man ett korvbröd som man sedan fyllde med senap. Smakrikt och ekonomiskt. Fyra för en krona, och man var mätt! För sparade pengar köpte vi hockeybilder, på Böna eller Pingen eller bröderna Rudby.
-Och när vi ändå pratar om korv utan korv: nästan lika viktigt som hockeybrödet var ”luffaren”. Mos i bröd på en bricka. Gärna från Parkgrillen. De tillbehör som var gratis tog man också på moset, typ senap och ketchup. En del körde med allkrydda, men det tycker jag inte vi tar med i programmet. Då blir det för lyxigt och folk tror inte vi är i Nybro. Här är vi ekonomiska och vi är stolta över det!
-Förstår du nu vilket fantastiskt TV-program? Alla känner igen sig och vi kommer att vinna TV-pris på galor och sånt.
Paradis-Pelle gick nu fram och tillbaka över bron och var programledare i sitt eget drömda program. Det var något magiskt över honom, han skapade med varje del av sin kropp.
-Och du, lyssna nu! Sist i programmet lägger vi en sensationell berättelse. Det handlar om när Nybro var nära att bli historiska i en ny gigantisk mattrend.
Och så berättar Pelle, med bästa TV-rösten, om hur McDonalds kom till Sverige tidigt på 70-talet. Första restaurangen placerades vid Vasagatan i Stockholm.
Bara några få år senare tog två Nybrograbbar över lokalen i Folkets Hus där tidigare Pub Sir John låg. De byggde om, planerade och snart öppnade en äkta hamburgerrestaurang. Inte en McDonalds utan en egen variant, även om inspirationen var tydlig. Där fanns en tavla med bilder på burgarna och deras olika fyndiga namn, en beställningsdisk och en litet kök. Däremellan hade ägarna monterat små rännor där de färdiga burgarna kanade ner, invirade i papper.
Idén var väldigt djärv och tidig. De tog verkligen något nytt till Nybro. Här kunde starten på en helt ny hamburgerkedja mycket väl ha skett och staden skrivit in sig i mathistorien.
-Men, sa Paradis-Pelle, och rösten blev mera dramatisk, succén varade bara några veckor. Nybroborna kom, åt, men kom inte tillbaka tillräckligt ofta. I stället för att att sprida sig som en storsuccé över landet fick man lägga ner Nybros första hamburgerställe. De var helt enkelt för tidigt ute!
I stället blev det norrländska Max som, flera år senare, gjorde samma sak som grabbarna från Nybro. De skapade en ny matkedja, lyckades och resten är svensk mathistoria!
-Så nära, sa Paradis-Pelle och tittade mig in i ögonen som om jag var hans kamera. Så nära var det att Nybro blivit hamburgarens hemstad! Tack för att ni tittade och tack för idag.
Så tog han sina manuslappar och kastade över axeln, precis som Skavlan. Och med raska steg, till inbillade applåder, försvann den nybroitiske TV-älskaren bort mot Torget.
Jag ropade en fråga efter honom:
-Vilket är Nybros nationalrätt då?
-Enkelt. Pizza! Gärna med kebab. När det inte finns kroppkakor, förstås! Ska du med på en pizza?
Jag ruskade på huvudet och lutade mig igen över räcket. Där nere i vattnet låg manuslapparna han kastat över axeln.
-Nej, fick lite att göra. Bäcken ska rensas. Vi måste hålla snyggt.
Ifall det blir TV-inspelning här nere vid bron, tänkte jag tyst. Man vet aldrig. Pelle har rätt. Det är verkligen dags,
Så är det bara, ska ja sä da!
Brovakten
