God dag, kära Nybrobor!
Hösten närmar sig. Bra tid för minnen. Och nya tankar. Konstigt nog är det precis här, intill bron över Bolanders bäck, som mycket händer nu. Intill min plats på jorden. Kanske kommunalrådskan har läst vad jag skriver och vill göra staden vacker för sin Brovakt.
Över vänster axel ser jag bort mot Awes. Där ska det byggas nya lägenheter.
Rakt framför mig ska det också bli nytt, typ ännu fler trappor ner mot bäcken. Säkert bra, men inget för mig. Jag har hittat min plats vid räcket. Sitta ner, även om det är i trappor, passar bättre för fint folk. Jag står upp.
Kiosken ska de riva. Det ändrar mina vyer helt. Sikten blir fri mot Sveaplan. Och därmed rakt in i minnen kring min uppväxt. Hur det var att möta det vuxna Nybro, för det var där vid Sveaplan viktiga saker hände.
I källaren till ett av husen fanns en frisör. Dit gick min pappa, och jag följde ofta med. Ibland för att själv bli klippt, sittande på plankan på armstöden. Ibland för att bara bläddra i tidningarna och lyssna på de vad de vuxna tyckte det var viktigt att tala om. Förstod att vuxenliv bestod av två saker. Husvagn och fiske.
Det lilla tidningsbordet hade två våningar. På det undre, i mina unga ögons höjd, fanns några tidningar med bilder på nakna tanter.
-Tycker du om att titta på nakna tanter, frågade jag min pappa på väg hem från ett frisörbesök.
-Nejdå, sa pappa.
-Tycker han som klipper om nakna tanter?
-Nä, det tror jag inte, sa pappa. Och där var samtalet slut.
Så i min skalle var logiken självklar. Tidningar med nakna tanter låg på lagom höjd för barnaögon. Och ingen vuxen tyckte om dem. Alltså var de för barn. Riktigt varför var ett av livets många konstiga mysterier.
Med denna nya kunskap gick jag vidare mot vuxenlivet.
Vid Sveaplan låg också Systembolaget när jag var tonåring, eller Spritan som vi sa.
Ett viktigt steg mot att bli vuxen var att bli av med oskulden. Och då menar jag det stora steget när man växer upp i Nybro, att kunna köpa ut sprit. Ingen riktigt grabb gjorde den debuten efter 20. Helst skulle det ske när man var 18, i värsta fall 19.
Min debut förberedde jag väl. Viktigast av allt, låta bestämd och vuxen. Vara världsvan och ha svar på allt när du står vid disken. (det var långt innan självbetjäning)
Så i mitt inre började jag förbereda de frågor man rimligen kunde få inne på Bolaget.
Första frågan är så klart: hur gammal är du? Det bästa lögnaktiga svaret var 21, ska man ljuga ska det va med marginal.
Nästa fråga: har du legitimation? Klurigt förberedda svaret från mig var: den har jag glömt i bilen. (väldigt vuxet, tyckte jag)
Nästa fråga: kan du gå och hämta den då? Svaret: ja men min fru har nycklarna. (smart, säga att man har fru är också väldigt vuxet)
Tanken var att det skulle räcka som dialog, och man lämnade Spritan med en brun påse.
Jag övade mina repliker gång på gång för mig själv, till dess de satt helt utantill.
På fredagen var det dags. 19 år och sju månader gammal klev jag in. Klädd i vuxen lodenrock och gubbakeps. Samt en inövad väsande grov röst. Bakom första kassan stod en man, föreståndaren själv. Jag gick fram. Ramsan med de kluriga svaren rullade i bakhuvudet.
- En liten renat, sa jag manligt dovt.
- Hur många, sa du? sa han.
- 21, sa mina läppar, nervöst inövat. Fan tänkte jag, så fel, nu spricker det.
- Jaha, då behöver du nästan en skottkärra, sa föreståndaren och försökte skämta. Men det tonfallet hörde inte jag, med min blockerade hjärna.
- Den har jag glömt i bilen, hörde jag min egen hesa röst säga. Samtidigt som paniken steg i mitt inre. Det här höll på att gå åt helsefyr.
- Så mycket sprit, då hamnar du bara i finkan, sa föreståndaren omtänksamt. Kom tillbaka om några månader.
Insåg att jag var genomskådad. Han hade koll på stadens ungdom, föreståndarn. Jag förberedde min flykt, och försökte komma på något klokt att säga. Men det enda jag hörde var min nu mycket svaga och ljusa stämma säga:
- Ja, men min fru har nycklarna.
Nu, långt senare, är detta minnen när jag när jag kikar mot Sveaplan. Det var där jag lärde känna två av livets stora krångligheter: sprit och nakna tanter. Försiktigtvis har jag manövrerat genom existensen, fram till nu, utan båda sorterna.
Vid min kära Bolanders bäck ska alltså mycket förnyas. Det blir nog bra. Jag känner mitt ansvar och ska mota bort de som stör och inte borde släppas förbi. Man är ju Brovakt!
Kanske satsar kommunen också på en liten värmande hytt till mig? Med en stol. Ifall kommunalrådskan kommer på besök och vill dela min utsikt för en stund.
Så är det bara, ska ja sä da!
Brovakten
