God dag, kära Nybrobor!
Med jämna mellanrum blir samtalen lite ivrigare vid min bro. Det är när bussen ska gå.
Nä, ja vet. I Nybro åker vi inte så mycket buss. Såvida den inte går till Tyskland.
– Vi ska till Pråmen! Många med den här gången, det blir trångt i bagaget!
Lars i Idehult är uppspelt och glad. Det är han alltid några dagar innan bussen ska gå. Och veckorna efter.
Jag har förstått att den tyska staden Pråmen är som en del av himmelriket. Om man byter ut gator av guld mot berg av flaskor med öl, vin och sånt. Och nåt närmast religiöst är det med alltihop. Folk vallfärdar gärna dit. Igen och igen. Kanske är det så lycka ser ut när man är från Nybro.
– Du vet, där finns allt en människa kan önska sig, brukar Lars säga. Man plockar bara på sig, och det kostar knappt nånting.
Lite som Kupan, tänker jag. De har allt och inget kostar. Med skillnaden att Kupan ligger så lagom långt bort från min bro.
– Ska du ha ett flak? frågade Lars nu i veckan. På lördag åker vi?
Man vill ju inte visa sig dum, här gäller att vara försiktig. En höst jobbade jag på Bilspedition. Ett flak tog två timmar att tömma med handtruck, fastän vi slet. Det låter som väldigt mycket med ett flak, även om det kostar knappt nånting i tyska staden Pråmen. Så jag sa inget och tittade ner i bäcken.
– Vet du, vi gör så här. Du ska du få ett helrör.
OK då, sa jag. Helrör lät roligt. Farsan hade ett par halvrör, när jag var liten. De måste ha utvecklat modellen ytterligare på så många år. Med nya helrör kan man säkert prova Sveavallens is, om det blir vinter. Och göra snygga rundor, med en arm på ryggen och en svängande. I unga år var jag talang på rören. Det sa i alla fall magister Bertil Madeling. Och han litade jag på, för han var en äkta nybroitisk hjälte som förde en ojämn kamp för skridskoåkning utan puck, klubba och våldsamma slagskott. Dessutom i en tid då hockeyn var stor, på riktigt. Om jag satsat på långrören kunde det blivit OS-mästare av mig i stället för Brovakt. De enda som stod i vägen var alla andra, för de var mycket bättre. Men som Brovakt är jag ohotad.
Måtte inte kommunen göra nåt så dumt som att ta bort Sveavallens is. Men så illa kan det ju inte gå. De frågar säkert innan.
Och medan jag väntar på mina nya tyska skridskor från den lyckliga staden Pråmen tänker jag på hur bra det skulle passa. Alltså att Pråmen och Nybro blir vänorter! Jag byter till en bekvämare ställning mot räcket, tittar ner i vattnet (det är torrt, bäcken går mot sin). Fler idéer kommer i takt med solblänket från vattnet.
- Småländska staden Nybro har alla glasen – tyska staden Pråmen har alla flaskorna!
- Det är dags för en ny vänort – då brukar det komma musikkårer på besök. Och turister. Med Euro, som vi gillar. Fast vi är lite emot.
- Nybrobor blir lyckliga i Pråmen. Säkert blir Pråmen-borna lyckliga av att se Nybros skogar och älgar.
- Nybro kunde öppna glasfilial i Pråmen, och sälja glas ihop med flaskorna. Och Pråmen vill säkert öppna flaskfilial i Nybro. Visst går det att hitta ledig butiksyta, kanske i Lönnen? Då får jag nära från min plats vid bron.
- Nybro – centrum i glasriket. Pråmen – centrum i flaskriket. Man hör ju att vi passar ihop! Äktenskapstycke, heter det inte så?
Nöjd med min dag, och allt jag tänkt, ger jag mig hemåt. Att Pråmen borde bli vänort känns så rätt. Tror jag ska skriva ner mina idéer på baksidan av bullpåsen hemma. Och stoppa i postlådan på kommunhuset. Kallas visst medborgarförslag.
Sedan blir jag bjuden på invigningen, de kallar mig visionär, folk applåderar. Kommunalrådskan håller tal och ger mig en utmärkelse! Den ska jag ställa i bokhyllan. På bästa platsen. Bredvid ”Vicke Viking lurar de rödögda”.
Jag andas djupt, fylld av stolthet. Nybroluften är så frisk, Bolanders bäck är så vacker. Jag mår så bra, och har stans bästa jobb. Brovakt!
Så är det bara, ska jag sä´da!
Brovakten
