Vad varje redig Nybrobo bör göra på Sportlovet!

0
611

Goddag Nybrobor!

Det var upprörda känslor vid bron i onsdags. Lars i Idehult, Paradis-Pelle och Kungshalls-Kajsa var alla där när jag kom. Och innan vårt veckomöte börjat anföll de med samma fråga:

-Var har du varit denna veckan? Smiter du från jobbet? Kollat på OS så klart!

-Nädå, sa jag. Sportlov! Hela Nybro verkar ju ha tagit ledigt så jag tänkte att det gör jag också.

Kamraterna såg konfunderade ut. Sport och svettiga strapatser kopplar de inte ihop med mig.

-Du har väl inte sportlov. Det är för barn!

-Jag var ofta sjuk på loven när jag växte upp. Hade både påssjuka och röda hund på två av mina sportlov. Så jag har ju en massa lovdagar innestående.

-Det kan man inte ha, sa Lars i Idehult.

-Jag kan det, sa jag. Ingen har protesterat, ingen har ringt från kommunen. Men det beror nog på den lilla skylten jag hängde på broräcket. ”Lov-stängt. Gå försiktigt och spotta på egen risk”. Den blev lite felstavad, men jag tror folk förstod och lydde.

-Vad har du gjort då? Paradis-Pelle undrade.

Vilken dum fråga! Det här är Nybro! Sist jag hade sportlov låg hockeylaget i högsta divisionen. Så självklart har jag åkt skridskor. Men det var krångligt. Jag insåg att sportlovet i första hand är till för skolbarn, och att det fanns risk för att jag skulle bli utkastad. Det är tråkigt att ingen tror på oss äldre, och att vi kan bli framtidens hockeystjärnor.

Men så såg jag i det förträffliga Sportlovsprogrammet att Nybro Vikings spelare skulle ställa upp som instruktörer på Alllmänhetens åkning, så jag tänkte att en extra vuxen är det ingen som reagerar på. Jag kommer inte att sticka ut alls. Bara jag har hockeygrejerna på mig.

Så blev det, jag gjorde som i gamla tider, tog min hockeytrunk på axeln och cyklade ner till Ishallen. I ett omklädningsrum blir man avslöjad, så jag bestämde mig för att klä om på läktaren.

-Osmart, man måste duscha när man tränat, sa Lars i Idehult.

-Dumheter, sa Kungshalls-Kajsa. Jag duschade inte en enda gång efter gymnastiken i skolan och det har gått bra för mig.

Jag lät kamraterna kivas om nödvändigheten av hygien och berättade vidare:

-Med mig hade jag min fina gamla Spaps-hjälm och min härligt ljusblå Nybro-tröja, precis en sådan som min idol Rune Holmström i A-laget hade. Perfekt förklädnad, jag såg ut som en äkta Alags-spelare och instruktör. Nu kunde jag gå ner på isen och åka, fastän jag var vuxen! Helt gratis!

-Rune Holmström var bra. Men det var Pingen jag var kär i, sa Kajsa. Jag tror han stötte lite på mig. I varje fall körde han på mig med cykeln. Det var inne på Kristallen under en danskväll.

Kajsa hade fått blanka ögon.

-Gick det bra? undrade Pelle och såg på mig.

-Sådär. Jag tog min klubba, en äkta Sandström som jag fick när jag fyllde 12, och gick ner mot isen. Där blev jag stoppad.

-Nu är det åkning utan klubba, sa en vaktmästare.

Kris, tänkte jag. Åka utan klubba är riskabelt, jag behöver ju den som ett extra stöd, speciellt på nyspolad is.

-Instruktör, sa jag och pekade på min ljusblå tröja. Har specialtillstånd.

Då uppstod kris nummer två. Jag såg Nybros A-lagsspelare i båset. De hade andra tröjor! Utan att säga något till mig hade laget bytt både färg och emblem!

Snabbt kastade jag mig över sargen för att komma ut på isen utan att behöva passera båset med spelare.

Då uppstod kris nummer tre. Fötterna gled isär! Först en spagat. Sedan båda fötterna rakt upp och ändan nedåt. Sedan pang, framåt, med huvudet rakt ner i isen. Spaps och en tjock skalle räddade mig, men min fina Sandströmklubba hade gått i flisor och tröjan fått en reva där den satt åt. Över magen.

Under luftfärderna hann jag tänka en sak:

– Helvete, va oslipat jag har!

Visserligen är det säkert 30 år sedan jag åkte skridskor, en februaridag på Sveavallen. Då funkade det bra. Och senast jag slipade skridskorna var 1970. Yngve Örnsved gjorde ett makalöst bra jobb, en slipning som höll över åren. Fram till nu, uppenbarligen.

Så där låg jag, en mörbultad hög, en sönderslagen brovaktskropp, på mitt första sportlov sedan skolan. Vad skulle jag göra? Då hörde jag en röst. Det var den där vaktmästaren som ropade något. Svagt urskiljde jag orden:

-Ta av skridskoskydden! Ta av skridskoskydden!

Jag tittade ner mot fötterna. Mycket riktigt, mina fina träskydd satt kvar.

Så hördes en visselpipa. Alla instruktörer var ute på isen, och lovungdomarna också. Det blev ledigt i båset.

Jag kröp in, hukade mig på väg ut, haltande efter blåmärken och muskler min spagat sträckt långt utöver det möjliga. Så upp på läktaren där jag fyllde trunken med min utrustning och lät bitarna av min söndriga klubba sticka ut.

Mannberg och Pingen och Böna och dom i a-laget på min tid brukade kasta avbrutna klubbor över sargen till ungdomarna. De var populärt byte och bars stolt hem. Jag var nära att göra samma, men hittade ingen som verkade vilja ha en Sandström. Så jag tänkte:

-Den går nog att limma.

För det kommer ju fler sportlov. Och jag ska inte glömma ta bort skridskoskydden. Då jäklar.

Och bäst av allt, jag har ju fortfarande lovdagar att ”ta ut”.

Så ä dä, ska ja sä´da!

Brovakten

Comments

comments