Filmen om det lilla tåget och den stora branden!

0
500

Goddag Nybrobor!

-Jag är färdig med mitt filmmanus nu!

Paradis-Pelle kom stolt ned till bron en dag i höstas. Han är den kreative av oss, har full koll på vad som händer i film- och TV-världen och har drömmar att slå igenom på allvar. Om att få gå på premiärer, kändispartyn och umgås i andra kretsar än de man hittar på Jakobsgatan.

-Jag har skickat mitt manus till flera stora filmbolag. Mejlat det, modernt och så!

Inte nog med att Pelle längtar ut i den stora världen, han har antagit lite av storstadens maner också. Som det där med data. Och mejl och sånt.

-Berätta, vad handlar filmen om?

-Jo, i en stad i södra Sverige finns det en liten sport och leksaksaffär. I filmen kallar jag den för Sport- och leksaksboden. Ägaren heter Åke och är en glad man med lockigt hår som står bakom disken och möter alla kunder med ett leende.

Handlingen börjar tidigt på 60-talet. På den tiden drömde alla pojkar om en egen modelljärnväg. Det fanns två stora märken, Fleischmann och Märklin. Pojkarna kivades på dagarna vilket som var bäst, och varje vecka gjorde de besök i den lilla leksaksaffären för att kolla på lok, vagnar, räls, växlar, järnvägsbommar och annat modelljärnvägsgodis.

-Du vet, tågen var elektriska och allt kunde styras med transformatorer, ställpultar och andra manicker. Det som fanns på en riktig järnväg hade sina motsvarigheter i modelljärnvägen. Skalan, alltså storlek på tåg och räls, var viktigt. Vi sa Ho, för vi trodde det hette likadant som det grisarna äter ur. Först i vuxen ålder fattade jag att det egentligen kallades för H noll.

-Några lyckliga ungdomar fick bygga egna modelljärnvägar hemma (ja, i sanningens namn kanske pappa och mamma byggde mest). För mig blev det bara en dröm. Så var det nog för flertalet. Men hur som helst, man dödar inte en bra dröm. Så i min film cyklar pojkarna i gänget varje vecka till den lilla affären för att titta på saker. Hela sin barndom höll man på så. Och kivades om det var Fleischmann eller Märklin som gällde. Till jul stod ”delar till modelljärnvägen” alltid överst på önskelistan. Till den järnväg de flesta aldrig fick. Men drömmen levde. Intensiv. Evig.

En stor dag varje år var när tillverkarna släppte sina kataloger. En sådan skulle man ha. Då kunde längtan följa med ända hem i varje vrå av livet. Till frukost, efter skolan och i sängen läste man. Bläddrade intensivt och studerade, för att inte känna sig utanför när de som redan hade en järnväg berättade i skolan.

-Så du fick aldrig någon järnväg alls, frågade jag.

-Nej, men jag hade några husmodeller. Byggde stationer, villor, bensinmackar och annat, gjorde träd och buskar. Allt av det bästa märket Faller. Så man var förberedd, ifall det någon gång skulle ligga ett Fleischmann i en julklapp. Tänkte faktiskt att Faller skulle sponsra filmen, för de är med i många scener. Sponsring är ju modernt och bra. Kanske kan de i alla fall ge mig ett tiotal nya modeller.

-Men vad gjorde flickorna då? Är de med i filmen?

-Jadå, de var också i Leksaksboden. Kollade på nya Barbie och sådant. Eller provade vita skridskor med taggar längst fram på skenan. Och så retade de oss pojkar för att vi bara kollade på modelljärnvägar. Nördar hade de säkert sagt idag, men det ordet hade än inte kommit till den lilla staden på 60-talet.

Faktiskt var modelljärnvägar så viktiga att ett fint tåg varje år dominerade skyltningen inför julen i leksaksaffären. Och någon riktig julskyltningsöndag var det inte i den lilla staden om man inte stått minst en halvtimme vid Leksaksbodens fönster och sett tåget gå runt och runt.

Så höll det på år efter år. Pojkarna i filmen blir vuxna och börjar jobba. Poliser, brandman, lärare och annat hade man som yrken. Men innerst inne är de forfarande bara pojkar med samma drömmar och önskningar innan jul. Och varje julskyltningssöndag var det fortfarande viktigast att gå till den lilla leksaksaffärens fönster och titta på tåget. Och stå där en halvtimme. Minst. För bättre skyltning än ett tåg finns inte. Det symboliserade jul för många i den lilla staden.

-Låter som en snäll och lite tråkig film, om jag får tycka, sa jag. Men Paradis-Pelle fortsatte.

-Julskyltningssöndagen ett år i mitten av 70-talet var som alla andra. Förutom att en sak förändrats. Den lilla leksaksaffären hade flyttat. Men bara 50 meter till gaveln på ett hotell intill den riktiga järnvägen. Folk kom och tittade som vanligt, tåget gick varv efter varv, det rådde julstämning i den lilla staden.

-Då plötsligt. Man hör brandkåren rycka ut. Vart skulle de? Tutandet passerade stadens Storgata, kom närmare och brandbilarna körde till …. hotellet vid järnvägen! Rök kom ut och man såg lågor. Folk stannade och tittade. Oroade för hotellet, och inte minst för sport- och leksaksaffären. Men där inne gick tåget varv efter varv. Troget, omedvetet om faran gjorde det sina rundor för att, som alla år, symboliskt inviga julen i den lilla staden.

-Brandkåren kämpade, men förgäves. Elden spred sig närmare och närmare det praktfulla tåget i modell H0. Så plötsligt bryts strömmen, loket sackar in och allt stannar. Det är svart i byggnaden, och samtidigt allt mer orange färg mot vinterhimmelen. Elden höll på att sluka rubbet.

-Vad hände med alla leksaker, frågade jag.

-Folk hjälpte till och langade ut genom bakdörrar och fönster. Det låg leksaker i högar. Du kan tänka dig vilken dramatisk film detta kan bli! Men det finns en mörk sida av hjältedåden. För det sägs att det fanns ”räddade” leksaker som aldrig lämnades tillbaka. Ryktet berättar att de dök upp i några hem, som julklappar!

-Va! Jag fnös av ilska. Ge barn julklappar som man stulit! Det är värre än att sno blommor på en kyrkogård, ju. Men då förstår jag att den lilla staden absolut inte kan vara Nybro, för så gör ingen som bor här. Hur slutar filmen?

-I den lilla staden blir det inte riktigt som förr. Sakta avtar intresset för modelljärnvägar. Pappor tjatar, men barnen vill hellre ha elektroniska spel, datorer och annat modernt påhitt. Många slutar också tro på tomten, sägs det. Och så slutar filmen med ett besök hemma hos tomten och tomtemor, som sitter och gör rent varsin Ipad som nissarna försökt måla rutig färg på.

-Bra filmmanus, den kommer jag att gå och se på Folkan, sa jag och klappade Paradis-Pelle uppmuntrande på axeln.

I går kom Pelle tillbaka till bron, nedstämd.

-Det blir ingen film. Alla bolagen har sagt nej.

-Varför. Gav de någon förklaring?

-Ja, de tycker hela historien är för otrolig och verklighetsfrämmande. Säger att något sådant aldrig kan hända i Sverige. De skulle visst satsa på en film om en 102-åring, en om en kvinnlig tatuerad hacker och en till om ytterligare en man som heter Ove.

-Fantasilöst. Din film är bättre. Fast jag glömde fråga en sak. Fleischmann eller Märklin?

-Lätt! Fleischmann så klart. Om vi lägger några plywoodskivor över bäcken kunde vi ha ett tåg här vid bron! Svårt att hitta något mera juligt i december än en riktigt fin modelljärnväg.

 

Så ä dä, ska ja sä´da!

Brovakten

Comments

comments