Goddag, kära Nybrobor!
– Di slår häl da!
Varningen kommer från Lars i Idehult när jag berättar om min senaste idé. Ett par gånger om året invaderas stan av kvinnor. Varför vet jag inte. De bara kommer. Hur många som helst, i stora gäng, drar de in i centrum och rensar stan. Butikerna vågar inte stänga och poliserna håller sig borta.
Allt detta har jag hört. Varje gång det händer, när flockarna närmar sig, flyr jag min plats vid bron över Bolanders bäck. Rädslan för kvinnor är större än nyfikenheten. Min far sa ”akta dig”och så har jag levt.
Men så hörde jag att invasionen var på gång igen. Och jag sa till Lars i Idehult att jag tänkte vara med.
– Det är inte för såna som du, gamla glo-gubbar. Di slå häl da, nä di se’da!
De pratar så i Idehult, tror det är genetiskt. Men tanken malde. Jag ville va med. Som ung var jag bjuden på maskerad. Utklädd till indian gick jag på festen, i långt hår med fjäder i ett band. Festen slutade illa. Jag var fullast och polis Fagergård satte mig i finkan över natten. Mer om det en annan gång. Men peruken borde vara kvar.
Jodå, jag hittade den. Första steget i att bli kvinna var löst. Nästa var röven. De kvinnor jag känner ser ut som kvinnor. De har bak. Min underkropp är som enestör. Inget sticker ut, varken bak eller fram. Däremot har jag mage. Riklig konsumtion av julmust (billig under januari och februari) och påskmust (fyndpris så här års) har satt sina spår. I profil ser jag ut som lilla b.
En kudde där bak, breda livremmen, träningsoverallsbyxor och den gula poplinrocken. Plötsligt såg jag mera kvinnlig ut. Sen blandade jag lite röd karamellfärg i tandkrämen och gnodde på läpparna, och en liten dutt på varje kind. Perfekt, det jag såg i min egen spegel var något mer feminint än vad som någonsin varit hemma hos mig. Jag var klar för tjejkväll!!!
Framåt sextiden smög jag fram till min plats vid bron. På Torget stod en scen och från alla håll strömmade kvinnor i diverse åldrar. Märkligt detta, de verkade ha så kul. Skrattade, var glada.
-Ett kreditkort, en provhytt och en gubbe hemma med disken! Livet är underbart. Sa en medelålders tjej och tog plats vid Torget. Det var modevisning.
Oj, så mycket kläder de hade. Det är uppenbarligen svårt att klä en kvinna. Vi män har byxor, gråa eller jeans. Samt skjorta, vit eller rutig. Svarta strumpor på begravning och vita för övrigt. Det och nån tröja räcker rätt långt.
Kvinnor däremot verkar byta sina kläder hela tiden. Konstigt, varför gör de så?
Till och med kommunalrådskan visade upp sina kläder på scenen, såg jag. Bra med ett extraknäck, så klart. Politik är en farlig bransch.
Så började det regna. Trodde jag. Alla rusade nämligen från Torget in i butikerna.
Fram mot mig kom en glad dam i 55-årsåldern:
- Häng på, nu rensar vi stan! Stå inte här ensam. Vart ska du gå? Jag heter Britta, förresten. Sa hon och ryckte mig i armen. Oj, va kvinnor är sociala. Pratar med mig, fastän vi inte känner varandra. De har aldrig hänt alla åren jag var man, men efter en timme som kvinna har man plötsligt en inbjudan.
Fanken, tänkte jag. Måste svara nåt. Vad säger kvinnor till varandra? Vad heter kvinnobutikerna? Jag minns vart jag följde med mamma, när jag var liten. Vilka var de nu igen? Försökte få till en så ljus röst som möjligt:
- Jag tänkte gå till Tricotaffären. Eller Valuta.
- Ah, hjälp mig i stället, sa Britta. Jag behöver ett smakråd inne i provhytten. Här gäller att ligga på.
Och hon grep mig i handen. 47 sekunder senare var vi inne i en butik. Två minuter till, och hon hade fem plagg över armen.
- Nu hugger vi en hytt. Du hjälper mig med smakråd och dragkedjorna. Sen hjälper jag dig. Britta var handlingskraftig.
Oj, panik! Vad kommer att hända i provhytten? När jag avslöjas är allt slut. Ajö bron, ajö Nybro. Jag måste flytta. Långt. Till och med bortom Gullaskruv. Inne i hytten börjar hon kränga av sig kjolen. Det var varmt, svettigt och nära katastrofen. Lars i Idehult skulle få rätt. Snart slår de ihjäl mig.
• Hämtar du en sån i storlek 40 är du gullig, sa Britta.
Där var min chans.
-Självklart, pep jag och svepte ut i butiken, tog sikte på dörren. Ute på stan sprang jag mot bron och vid räcket hämtade jag andan. Räddad! Min trygga bro, mitt stabila räcke, min evigt älskade bäck.
Jag tittade en stund ner i vattnet. Det är som lugnande medicin, porl, glitter och änder. Fem minuter senare började jag vandra hemåt. Först försiktigt, sen sprang jag en stund. In i den manliga friheten.
Vid köksbordet tittade jag på peruken. Kanske säkrast att kasta den. Eller? Det är viss tjejkväll i höst igen.
Så ä dä bara, ska ja sä’da!
Brovakten
